Vi lämnade Utö och styrde mot Trosa. Som vanligt var det pirrigt då vi av erfarenhet vet att det ofta är skvallrigt när vi passerat Öja-Landsort. Turen började lugnt och stilla. Jag kunde i det gråregniga vädret fånga några Tordmular med kameran. Men när havet öppnade sig mot öst började de långa dyningarna från gårdagens hårda blåst visa sig. De växte sig jättestora och det blev en otrevlig resa ner mot Öja-Landsort. Ett tag funderade vi på om vi inte skulle vända och gå in till Nynäshamn för att vänta ut sjön, men vi insåg att det skulle innebära att vi skulle få sjön i sidan. Så vi bet ihop och fortsatte, Vi visste att vi skulle få sjön i sidan när vi vek av västerut in mot de delvis skyddande öarna. Tessan ökade på farten så att Bodilla blev extra tung i aktern. Det var räddningen och vi kunde gira in och för en stund ta skydd av öarna. Vi visste att det förmodligen skulle vara minst lika gungigt på andra sidan Öja-Landsort. Och det var det. Vi fick välja en annan farled in mot Trosa för vågorna var värre än tidigare. Vi körde åter i en högre och mer oekonomisk hastighet för att göra Bodilla tung i aktern och på så sätt bemästra de höga vågorna bättre. Det var lika otrevligt nu och vi andades inte ut för en vi nådde Fifång.
Julieta, som inte är lika sjövan, låg och halvslumrade i soffan under den skumpiga färden. Tacksamt nog så var hon inte uppjagad eller sjösjuk.
Vi kom fram väl till Trosa där vi fick en långsidesplats på å-sidan, lite längre in eftersom det skulle blåsa rejält om någon dag.
När vi kommit i ordning och varit på hamnkontoret såg vi våra båtklubbsgrannar, Eva och Sture, lägga till vid boj i hamnen. De hade haft en tuff resa från Nynäshamn och upplevt samma sjö som vi.
I Trosa passade vi på att proviantera och umgås med Julieta. Kortkampen fortsatte förstås. Här mönstrade Julieta av och tog bussen till Liljeholmen. Sista kvällen när vi lagade mat, det blåste massor och ett åskoväder tornade upp sig tog gasoltuben slut. Lagen om allts jävlighet. Det var bara att byta.
