Första sommaren med träsnipan blev en härlig upplevelse. Vi utforskade närområdet i lugna 4 knop. Så här i efterhand kan vi le åt våra turer, som vi då tyckte var både äventyrliga och långa. Vi övernattade ett antal gånger vid Krankholmen och Fågelön. Det var en lagom tur på cirka en timme från hemmahamn. Det blev också otaliga turer runt slussen, slottet, Karlbergskanalen, Långholmskanalen och hemmahamn. Vi upplevde verkligen förmånen av att glida omkring i självaste huvudstaden. Att se Stockholm från sjösidan var nytt och spännande. Och vackert.
Vi lärde oss något nytt vid varje tur och blev säkrare och säkrare i vårt båtkörande. Snipan var inte helt lätt att hantera med ett stag för fram och back, ett vred för gasen och så styra förstås. Som omväxling kunde vi båda sitta i aktern och styra med roderpinnen. Ljudet av den dunkande motorn var som ljuv musik ackompanjerad av den vackra omgivningen.
En av nackdelarna med snipan var att den inte hade någon fastmonterad badstege. Vi köpte en billig i plast som var minst sagt krävande att använda. En dag, när jag inte kände mig riktigt kry, gav vi oss ut för att bada. Vi åkte till Mörtviken och ankrade upp. När vi båda låg i vattnet och simmade rundade tre söta svanungar fören. Ops, nu kommer nog mamma och pappa svan också, tänkte vi. Tanken på att blicka upp på ett ilsket svanpar tilltalade inte. Vi fick bråttom upp och jag som var närmast stegen försökte desperat ta mig ombord. Tyngdlagen i kombination med att jag inte var riktigt bra gjorde inte saken lätt. Ivrigt påhejad av T kämpade jag hårt samtidigt som jag hysteriskt asgarvade åt situationen. Efter mycket om och men lyckades både jag och T undkomma. Efteråt framträdde, på båda mina armar, de fulaste blåmärken som går att få. Men kul hade vi.
Trots att snipan var gammal tuffade hon på bra och gick klockrent hela sommaren. Det enda vi gjorde var att vi bytte instrumentpanelen.
Den längsta turen gjorde vi i samband med upptagningen för vintern. Vi åkte i tre timmar till Tufa marin på färingsö.
